Att ses över en fika

Ordet "fika" finns bara här i Sverige och varje gång jag hör det lilla ordet flikas in i en engelsktalande persons vokabulär ler jag inombords och undrar om det inte finns någon översättning i alla fall. Men det är nåt visst med att fika. Det gjorde jag och Anton idag.

Från början var Anton en av min syster Sandras bästa vänner. Jag var ett jobbigt småsyskon som ville vara med, men aldrig fick. När jag gick i 8:an hade Anton tagit sig an projektet att prova alla kaffe- och lattesorter på Kejkplejs, där han också hade vernissage för sin konstutställning av smälta CD-skivor. Han hade dessutom lovat mamma att hålla koll på mig och Ida. Vi satt inne på toan och drack Mixed Malt. Idag tror jag att jag har lyckats tvätta bort stämpeln som både jobbigt småsyskon och full fjortis och faktiskt kvalificerar in under kategorin "vänner" till Anton.

Idag sågs vi över en fika och vårt möte blev alldeles för kort. När två egocentriska men omtänksamma pratkvarnar möts blir samtalet flyktigt. Fokus flyttas snabbt och poänger tappas bort. Inom loppet av några minuter hann vi från Wasaloppet till Håkan Juholt, från funderingar på att byta bil till vad man egentligen ska göra av livet. Och hur man mår, hur man har det och vad man drömmer om. Det är trevligt att träffa folk från förr, som känner en fast man inte säger allt. Som säger det man behöver höra, fast det inte är det man vill höra. Och som får en att le, det är värt.