Grus

Undrade hur tidigt man fick kliva upp. Klockan fem gav jag upp och kokade kaffe. Nu när det våras har jag fått klart för mig att vårtecken för många har med grus att göra. Att det smälter fram, dammar, sopas bort, hamnar i gympaskorna (som man rotat fram i garderoben) o.s.v. För mig är islossningen hemma i norr ett vårtecken. Och när man ställer om klockan till sommartid. Men det är också att dumdristigt envisas med att använda vårjackan och frysa. Och att må lite dåligt.

För när våren kommer måste man vara glad - det är ju vår! Men jag tror att många fungerar lite så, att när man känner press på sig så går det inte riktigt. Så är det för mig. Jag känner press att fixa sommarjobb, planera höstens kurser, planera semestern, prestera i skolan, träna och samtidigt lägga tid på ett meningsfullt fritidsintresse. Just det där med fritidsintresse, vad är det att ha ångest över liksom? Men jag känner mig identitetslös när jag inte har något fritidsintresse att presentera mig med. Att förklara min identitet med. Förr var det allt från ridning och hästar till boxning till SSU till närradio. Nu är det inte riktigt nånting.

Nej, det största vårtecknet av dem alla är nog ändå mina ständigt återkommande vår-ångestattacker. "Nu återvänder livet! Ingen vila och ingen ro. Vad ska du göra för flashigt av ditt liv!?" En klok person publicerade det här citatet på sin blogg för ett par år sen:

"Tappa för allt inte lusten att gå! Jag går varje dag i riktning mot det dagliga välbefinnandet, och går bort från alla sjukdomar. Jag har gått mig till mina bästa tankar, och jag känner inte en tanke så tung att man inte kan gå ifrån den. Genom att sitta stilla, och ju mer man sitter stilla, desto närmare kommer olusten. När man således fortsätter att gå så försvinner den säkert."

Det fastnade.