Om längtan

För ett tag sedan kände jag mig verkligen nere. Jag hade ingen föreställning om hur jag ville att saker ens skulle vara för att det skulle kännas bättre. Men vinden har vänt och nu ser jag fram emot stort och smått. Längtan måste vara en av de mest angenäma känslor vi människor förunnats. Pirr i magen, sug, fantasier om hur det ska bli, förväntan, spänning och lite oro. Många gånger är själva längtan mer storslagen än det som man faktiskt längtar till; det storslagna livet. Jag vet inte om livet någonsin blir storslaget, men ibland kan jag nästan tycka att det är det.

Nu längtar jag till på fredag då jag ska ta tåget hem till mitt vårvintriga Norrbotten. Jag ska läsa, skriva och mumsa godis på min slaf innan jag ska krypa ner och somna lugnt till tågets vaggande. Det bästa med att åka tåg är ändå människorna man möter, jag älskar att möta människor. Jag kommer ihåg de flesta jag mött på tåg, ibland undrar jag hur de har det och vad de gör. Jag har aldrig blivit vän med någon av dem.

Jag längtar även till maj, då jag planerat att besöka min vän Maja i Skåne. Jag minns inte sist jag träffade henne. Kanske var det 2008. Så många timmar som vi slagit ihjäl i telefon sen dess - DET är storslaget. Det ska bli härligt att träffa henne igen. Det finns ingen som kan få mig att skratta som hon. Om hon var en kille hade jag friat.

Dessutom längtar jag till juni. Då jag och Hanna äntligen ska åka på semester! Vi ska till Kroatien. Nu har vi dock börjat diskutera andra resmål också, så det kanske blir mer än en resa.

Och just nu längtar jag efter godiset jag tänkt gå till ICA och köpa! Däremot vet jag inte riktigt hur jag ska ta mig dit, med tanke på mitt skavsår. Kanske får låna Ingemars badtofflor..?