I jakten på det storslagna

Det storslagna livet, vad är det egentligen? Många av oss söker det, däribland jag själv. Väntar på att livet ska bli sådär fantastiskt, euforiskt, underbart så att man bara kan njuta av varje dag i fulla drag. I själva verket kommer det antagligen aldrig att bli så. Det gäller att ta vara på de storslagna ögonblicken när de infaller. I regel är man duktig på att uppmärksamma dem i efterhand och tänka att ”då var allt perfekt”. I mitt arbete som ombudsman för SSU har jag privilegierats med många storslagna ögonblick. Och i backspegeln kan jag se att många av dem handlat om hur härligt det är att få dela med sig, att lyckas dela med sig.

När jag i smyg hört medlemmar sitta och diskutera integrations- och utbildningspolitik sena kvällar på en kursgård, medlemmar som till synes satt och sov i bänken under kurspasset. När jag lyckats hitta en gnista som jag visste fanns innerst inne hos den där coola killen som påstod sig inte alls vara intresserad av politik, men helt plötsligt går igång på en diskussion om genus. När jag ser den där blyga, unga tjejen gå fram till en man på stan och erbjuda honom ett flygblad, hon som jag aldrig trodde skulle våga hänga med ut och kampanja! Och när medlemmarna tackar mig. För att jag skjutsar hem dem, bjuder dem på mat, fixar aktiviteter, bryr mig om dem och för att jag är deras förebild. För att jag är en ung, vuxen person som spelar en viktig roll i deras liv. För att jag är SSU för dem.

SSU var min första tonårsförälskelse. Precis som alla andra förälskelser gick den över i irritation och leda, men som all äkta kärlek överlevde den svackan och växte sig sedan starkare. SSU kan fylla mitt hjärta med värme, mina ögon med tårar och min mage med fjärilar. Gemenskapen, värmen, nyfikenheten, att vinna ny kunskap, att få förebilder… det var fantastiskt. SSU lärde mig att våga fråga, att våga pröva och att våga tro på mig själv. Att ge allt detta vidare till andra unga är storslaget.

Det gäller bara att komma ihåg det. Även när jag står där sent en lördagskväll i spöregnet, med en massa varmkorv som ingen vill ha och en bunt dyngsura flygblad. Ikväll gick det inte så bra att kampanja. Dyblöt släpar jag tillbaka allt till expeditionen som jag dessutom ska städa innan jag får åka hem och lägga mig. Men då bländar den där 17-åriga lilla SSU-killen av ett strålande leende och säger ”tack för ikväll Frida, jag hade skitkul. Jag vill också bli ombudsman, alla medlemmar ser ju som upp till er”. Det är storslaget, glöm inte det.